Halitosis: diagnostiska metoder och behandlingsalternativ

För att bestämma de bästa behandlingsalternativen är det viktigt att först identifiera en objektivt detekterbar lukt och sedan källan till halitosis. Det finns flera metoder tillgängliga för objektiv mätning av halitosis:

Organoleptiska metoder
Med organoleptiska metoder bedöms halitosis med luktsinnet och får en klassificering baserat på luktens intensitet. Den vanligaste klassificeringen är mellan 0 och 5, där 0 innebär odetekterbar och 5 innebär extrem halitosis [1].

Det finns flera sätt att genomföra denna metod på, "öppen mun"-metoden, räkningmetoden, "Ha-Ha-Ha"-metoden, glasrörsmetoden eller sugrörsmetoden. Fördelen med denna metod är att patienten får viktig information om hur en människa uppfattar lukter. Nackdelen är att patienten ofta inte litar på "näsan" hos den som undersöker. Särskilt vid pseudohalitos är det bättre att välja ett instrumentellt tillvägagångssätt.

Instrumentella metoder
Instrumentella metoder är mer "vetenskapliga" eller "objektiva" per definition. Gaskromatografi är en metod för att separera och analysera föreningar som kan förångas. Tonzetich [2] utvecklade en gaskromatograf som upptäcker flera volatila svavelföreningar i en patients andedräkt, vilket möjliggör mätning av vätesulfid, metylmerkaptan och dimetylsulfid.

Gaskromatografi är relativt komplicerat och dyrt, vilket gör denna enhet mer lämplig för forskning än för vardagligt bruk.

Mindre enheter har därför utvecklats för att mäta volatila svavelföreningar direkt i behandlingsstolen. Dessa inkluderar Halimeter, som i huvudsak mäter svavel. Halimetern suger in luft via en slang och leder den till en elektrokemisk gassensor som snabbt mäter patientens koncentration av volatila svavelföreningar.

Begränsningen med denna enhet är att den inte kan skilja mellan de olika svavelföreningarna, vilket innebär att den inte kan klargöra om orsaken är oral eller icke-oral. Dessutom är korrelationen mellan halimeterns resultat och de organoleptiska metodernas resultat vanligtvis dålig eftersom halitosis också kan orsakas av andra svavelfria föreningar som halimetern inte mäter.

En kombination av både organoleptiska och halimeter-metoden rekommenderas därför och kan ge viktiga ledtrådar till orsakerna bakom halitosis.

BANA-testet
BANA-testet är praktiskt tillämpbar i behandlingsstolen och kräver endast att tungan skrapas med en bomullspinne. Testet mäter nivåerna av ett specifikt enzym som produceras av bakterier som orsakar halitosis [3]. Genom att upptäcka kortkedjade fettsyror och proteolytiska obligata gramnegativa anaerober är det möjligt att inte bara upptäcka halitosis, utan även risken för parodsjukdomar [4]. Denna metod underlättar planering av behandlings- och förebyggande strategier samt kommunikation med patienter.

Slutsats
Lämplig användning av diagnostiska tester och klinisk undersökning är avgörande för att identifiera orsaken till halitosis och rekommendera de bästa behandlingsalternativen. Om halitosis inte diagnostiseras och behandlas korrekt kan det ha en negativ inverkan på en persons sociala liv. Dessutom kan halitosis vara ett tecken på andra underliggande orala hälsotillstånd (eller andra sjukdomar).